Åter till mittens rike.

Som jag tidigare berättat har jag under många år närt en dröm. En dröm att få återse min barndoms semesterparadis. I mitten av Tyskland ligger det, och då; på åttiotalet bara en kort bit från den östtyska gränsen. Vår andra gemensamma semestervecka bar det äntligen av. Bilen var lagad och packad och efter ett besök med övernattning i Björkäng gav vi oss av den andra augusti, tidigt på morgonen.
Vi avverkade de första milen ner till Helsingborg och körde in mot färjekön. Jag kände mig lite upprymd och spänd precis som jag gjorde för så många år sedan. Det var varmt och med rutorna nere betraktade vi våra medresenärer. Ett nöje vi tenderar att ägna oss åt. Det brukar både vara underhållande och därtill gratis!

Efter en kort överfart i strålande solsken på övre däck återvände vi till bilen och körde av rampen. Vi bestämde oss för att köra en bit på strandvägen, bara för att det brukar vara så vackert längs med havet. När vi kände att det var dags för lunch stannade vi på ett värdshus och åt galet dyra och små räkor med bröd och citronmajonäs. Men gott var det! Och så fick jag ju möjlighet att öva min danska och det gick förvånansvärt bra.

Efter lunchen fick det vara slut med sightseeing och dags att öka på hastigheten. Ut på motorvägen och vidare till Rödby. Det var till vår besvikelse en väldigt liten färja vi fick åka med. Jag som sett fram emot enarmade banditer kände mig snuvad. Varken på färjan mellan Helsingborg/Helsingör eller på Rödby/Puttgarden såg jag skymten av dem och mynten fick ligga orörda. Istället åt vi en slabbig friterad middag med potatismos som inte direkt lyfte humöret.

Efter ganska många händelselösa mil på Autobahn nådde vi Hamburg. Där stannade vi till och gick en kort sväng på stan. Jag var inte över-imponerad. Det var som vilken stad som helst men utan mysfaktor. Även om vi hade god hjälp av vår GPS insåg vi snart att en karta hade varit bra. I en bokhandel hittade vi snart vad vi sökte; en stor hederlig ihopvikbar karta över norra Tyskland. En viss förvirring uppstod i kassan när expediten undrade om hon skulle slå in den som present...
Vi kunde knappt hålla oss för skratt länge nog för att ta oss ur affären där vi exploderade i munterhet.

Efter en bedrövlig middag på en liten italiensk restaurang där de inte tog kort, och inte heller kände sig hågade att informera sina gäster om det, bestämde vi oss för att lägga Hamburg bakom oss. Eftersom det var en osedvanligt varm sommardag med strålande sol kom vi överens om att campa. Tält och sovsäckar hade vi med oss och nu letade vi med karta och GPS efter en camping som låg söderut. Till sist hittade vi en som hette Jesteburg.
Det var kväll när vi äntligen kom fram. Vi hade åkt igenom små små byar med vindlande vägar och mängder av gamla korsvikeshus med halmtak.
Det var en liten camping inramad av skog och, förstod vi senare; järnväg...

Ägaren Herr Hubert Lewandowski tog emot oss och på knackig skoltyska försökte jag göra mig förstådd. Det gick tydligen bra för vi blev anvisade en plats för tältet och fick köra in bilen, allt för den nätta summan av 15,50 €. Han förklarade att grindarna var låsta melan 22.00 och 08.00 men vi hade ingen önskan att ge oss av före kl 8 så det gjorde inget.
När vi rest tältet tog vi en promenad och kunde konstatera att hela området var en semesterby för tyskar. De hade sina husvagnar uppställda permanent och en del såg ut att ha tagits över av vegetation. De måste  ha stått där i över tio år. Några hade byggt in sina vagnar i små hus och en del hade hela trädgårdar med höga häckar.

Vi och en familj från England var ensamma campare, några få permanentboende fanns också, men i övrigt var campingen märkligt öde.
Bakom vårt tält stod en stor granhäck, och bakom den; en pool full av skrikiga ungar... De små glinen hade tydligen inga regler alls för kl tio plaskade de och hojtade de ännu. Sedan blev det stilla en stund.

Vi hade gått och lagt oss men insåg snabbt att någon sömn skulle det inte bli än på ett tag. Istället för att leka "plaska och skrik så högt man kan" övergick satungarna till att leka Pirates of the Carabien. De slogs med svärd, gapade och levde och som extra förstärkning körde de ledmotivet till filmen på en bandare på repeat!
Jag var rasande och när skitungarna till sist började smyga runt vårt tält och kasta saker på tältduken började jag fantisera om att bunta ihop dem och tejpa igen matluckan på dem.

En granne längre bort kom till sist fram och undrade försynt om pojkarna möjligen kunde sänka stereon och sedan blev det lugnt. Men inte kunde jag sova för det. Luftmadrassen var för mjuk och jag frös i min sovsäck. Varje kvart dundrade långa godståg förbi på järnvägen. Sammanbitet bestämde jag mig för att aldrig tälta mer.

När morgonen kom rev vi tältet som var blött av dagg och kondens och lämnade Jesteburg. Vårt nästa mål var Goslar. Denna härliga medeltida stad som numera återfinns på Unescos världsarvslista. Jag mindes att vi, när jag var barn, alltid såg ett klockspel med figurer i Goslar, någonstans på ett torg, och jag trodde mig veta att det spelade klockan tolv på dagen. Det slumpade sig så att vi körde in i Goslar några minuter i tolv. Jag skuttade ut bilen och började leta mellan husen. Till sist kom vi fram till torget och rådhuset och där längst upp, där var det! Det klingade i klockorna och figurerna kom ut. Jag kände till och med igen melodin! Jag kände mig så nostalgisk och insåg att det var ungefär 25 år tidigare som jag stått på samma plats och tittat på samma skådespel. Det kändes fantastiskt!

Vi åt lunch på en restaurang vid torget och J övertalade mig att beställa dessert, trots att jag var mätt. Denna plats krävde en lokal specialitet; Apfelstrudel. Jag gjorde som jag brukar; petade bort äpplena och åt upp resten. J beställde sin med glass, grädde och vaniljsås! Men så såg han också lidande ut mot slutet.

Proppmätta tog vi en promenad och tittade på allt staden hade att erbjuda. Med en liten klump i halsen kunde jag konstatera att det var mycket tomma lokaler, många affärer som stängt igen och inte alls samma myllrande folkliv jag mindes från förr. En sak var i alla fall sig lik; det var nästan uteslutande tyskar där. Väldigt få turister från andra nationer har hittat dit. På turistinformationen fanns det inte heller några broschyrer på engelska.

Resan fortsatte. En bit sydöst om Goslar ligger Bad Harzburg, en gammal kurort dit fok vallfärdade för att dricka brunn. Alldeles intill Harz, en stor nationalpark med fantastisk natur. Med den tidigare natten i färskt minne beslöt vi oss för att hitta ett rum. Inne på den lilla turistbyrån vid tågstationen träffade vi en trevlig dam som tyvärr inte talade ett ord engelska men även nu fungerade skoltyskan och hon lyckades fixa ett rum till oss hos en uthyrare.

Förr var det mest änkor efter kriget som hyrde ut delar av de stora husen till friluftstörstande stadsbor, eller krassliga människor. Det finns nästan fler läkare i stan än vanliga invånare, men idag är även spa-trenden väl utbredd. Nåväl; den tiden då man kunde sätta upp en skylt med "Zimmer Frei" är över. Myndigheterna har styrt upp uthyrningen och idag ska man vara auktoriserad och betala skatt för sina gäster. Det gjorde att vi fick en hel förteckning över boenden med fina bilder och angiven standard. Vår uthyrare hade två stjärnor på fasaden men det var helt och rent, och det räckte för oss.

När vi installerat oss och kört in bilen på gården tog vi en promenad ner på byn. Gågatan genom centrum är inramad av stora träd och jag mindes väl den lummiga allén och alla blommor. På en liten öppen plats såg jag en fontän som jag också kände igen. Den är ljuvlig! Full av små troll, som hänger över kanterna, gör grimaser, häller vatten på varandra och till och med en på kanten, som glatt kissar ner i vattnet.

Ett annat kärt återseende var den stora granitkulan. På en liten lekplats vid sidan av promenadstråket finns en stor granitkula som man kan snurra på. Den satt jag och snurrade på när jag var liten, och genast bad jag J att ta ett foto på mig uppflugen på kulan. De som passerade tyckte väl jag var knäpp men det bjuder jag på!

Eftermiddagen övergick i kväll och mörka moln rullade in över idyllen. Det gjorde oss inget för vi hade hittat en glasseria! Italiensk Gelato när den är som bäst! Det var nog den godaste glass jag någonsin ätit och den gigantiska portionen med banan och chokladsås var en hel middag! Turligt nog satt vi under en stor markis för plötsligt brakade ovädret lös! Det åskade, blixtrade och regnet vräkte ner. Vi satt kvar för att vänta ut det, men blev sittande länge nog för att börja frysa. Efter en halvtimmas väntande lättade det något och vi småsprang tillbaka till vårt pensionat. Det var ljuvligt att få sova i en riktig säng och jag var helt utsövd morgonen därpå. Stackars J hade nästan inte sovit alls eftersom han tyckte att madrassen var på tok för hård.

Efter en god och generöst tilltagen frukost gav vi oss av. Regnet hängde i luften men vi hade bestämt oss för att åka upp i Burgberg-linbanan. Linbanan byggdes redan 1929 och sedan dess har fler än 25 miljoner passagerare åkt med den! Berget i sig är inte så imponerande högt med sina 483 meter men det räckte gott för att det skulle hissna i magen när man tittade ner. Det är vackert däruppe och det är porten in till Harz med sina många vandrings-och cykelstigar. Där finns också ruinerna av ett gammalt slott och ett monument över Bismarck. Åter översköljdes jag av minnen från barndomen och en god portion nostalgi.  Eftersom vädret var ganska trist var utsikten från berget begränsad, och efter en stunds knatande åkte vi ner igen. Nu var det bara en sak till jag var tvungen att få se: Campingen!

Av min mor hade jag fått veta att den hette Wolfstein och låg österut, inte alls långt från gamla östtyska gränsen. Direkt när vi kom dit kände jag igen mig och jag kunde minnas var lekplatsen låg och ängen med utsikt över de skogsklädda bergen i fjärran. Lite som landskapet i inledningen av Sound of Music. Jag drog mig till minnes att jag i sjuårsåldern hade tappat en tand någonstans på campingområdet och att jag då i förtvivlan letade för att inte gå miste om den vanligtvis så goda affären med tandfén. Givetvis hittade jag den inte, men jag vill minnas att min far ändå såg till att jag inte gick lottlös när jag så snöpligt tappat min trofé.

Tråkigt nog var campingen nästan tom på folk. Öde gapade platserna, och på området för säsongsboende var det helt tyst och stilla. Entrén var ombyggd, och borta var restaurangen och det stora akvariet i väggen där man kunde peka och välja vilken fisk man ville ha tillagad. Det kändes ledsamt.
Det började dugga och vi fortsatte vår resa. Vi fortsatte österut och kom så småningom till den gamla östtyska gränsen. En by som plötsligt en dag på det brutalaste sätt separerades från sina grannar. De rostiga lyktstolparna stod kvar och i marken fanns det järnvägsräls nedsänkt i asfalten som plötsligt bara upphörde. Vid sidan av vägen stod ett monument och en stor skylt med texten: Här var Europa delat fram till och med den 11 november 1989 kl 16.00.

Jag minns att vi var där när jag var liten. En bit från gränsen var ett utsiktstorn av trä uppbyggt, där man kunde se in över taggtråden, in i Östtyskland. Jag var för liten för att fatta det då, att det var historia som skrevs. Att man kunde se soldater med vapen på andra sidan, människor av samma folk, fast delade av en mur och taggtråd. Jag tyckte det var urtrist och plockade hellre blommor vid en bäck en bit bort. Helt ovetande om att jag troligtvis var bevakad av beväpnade soldater med kikare från andra sidan.

Vi fortsatte men vädret förbättrades inte och eftersom jag var nöjd, och inte hade fler önskemål på min nostalgitripps-lista så bestämde vi oss för att köra på och förhoppningsvis komma hem samma kväll. J körde hela vägen och förutom ett stopp vid ett vägarbete på en halvtimma gick det undan. Ett snabbt stopp på ett Mc Donalds och sedan drog vi vidare. Vi nådde Köpenhamn vi halv åtta och då hade vi äntligen lyckats köra ifrån regnet. Det blev middag i Nyhavn och till sist övernattning i Björkäng dit vi kom vid elvatiden på kvällen. Vi var trötta men väldigt nöjda med vår roadtripp.

Roadtrip

Jag gillar att åka bil och kör mer än gärna själv. Min pigga spanska senorita Seat Leon är härlig att ratta och svarar snabbt med ett mjukt sus från turbon när man pressar henne. Men före semestern lät hon inte längre så pigg. Ett distinkt pysande, pffrrrruuttt lät från motorrummet  och jag misstänkte att något var tokigt med avgassystemet. J viftade bort det med att det inte var något att bry sig om, och att det bara lät sportigt... Jo pytt!

Vår första gemensamma semestervecka hade vi bestämt att besöka huvudstaden. Turista några dagar och sedan köra vidare till Grisslehamn där ena storkusinen bor.
Halv åtta på morgonen kom vi iväg och avverkade milen i tämligen rask takt. Tidig lunch blev det på ett hamburgerhak på vägen och vi nådde Stockholm lagom för att börja vårt turistande i gamla stan. Vi hittade en finfin parkering på Riddarholmen och påbörjade vårt strosande. Vädret var ömsom sol, ömsom en droppe eller två, men det gjorde oss ingenting. Vi besökte Livrustkammaren och fikade på Stortorget lagom tills solen dök upp igen. Så småningom drog vi oss mot Gärdet och lägenheten vi fått låna. Ett par hus från där jag bodde när jag gjorde ett gästspel på 1,5 år.

Efter lite uppackning och bäddande av säng bestämde vi oss för att promenera genom Östermalm i jakt på en bra restaurant. Det var svårare än vi trodde att hitta något lämpligt men till sist landade vi på ett italienskt ställe med gudomligt goda pizzor. Vi strosade en bit på Strandvägen och fick hoppa in i en port när himlen åter öppnade sig och generöst välsignade oss med lite väta.

Dagen därpå tog vi bilen och körde till Vaxholm. Jag har en släkting som bor där och vi hälsade på helt oanmälda och blev bjudna på kaffe i trädgården. På tillbakavägen kom vi överens om att även om Stockholm skärgård har sin charm, så kan den ändå inte mäta sig med västkusten. Landskapet med de kala, mjukt rundade klipporna som skiljer sig så mycket från inlandet är fantastiska, och vattnet är härligt salt. Möjligen är vi aningen partiska men kan ni hålla det emot oss?

Åter i stan blev det ett besök på Söder. Vi åt lunch på en uteservering på Medis och letade sedan upp Katarina Brandstation där exteriören är med i Nile City. Stadsmuseet hann vi också med och sedan blev det plötsligt dags för middag. Vi fick underhållning till maten då gatan utanför plötsligt fylldes av brandbilar, poliser och ambulanser. Någon hade känt röklukt och nu hissade man upp en stor korg med teleskopkran för att utröna var det kom ifrån. Efter en lång stund packade de ihop och åkte igen, det enda vi kunde se var att fönstren på översta våningen stod på vid gavel, inget annat.

Dag tre tänkte vi vika åt en båttur, kanske till Fjäderholmarna och dagen passade synnerligen bra. Det var redan varmt, trots att det var ganska tidigt, och solen strålade med full kraft.

När J startade motorn började något blinka i instrumentpanelen. Det var Laddningslampan... Jag kan inte mycket om bilar, men så mycket vet jag att det inte är ett gott tecken. Efter en stund under motorhuven gissade J att det var remmen eller remspännaren som varslade om uppsägning.

Därefter följde en sista dag i Stockholm vi lätt kunde varit utan. Utan att veta exakt hur långt bilen skulle gå innan batteriet la av, navigerade vi oss ut mot ytterområdena och märkesverkstäderna. För att göra en lång historia kort så avverkade vi tre eller fyra verkstäder som inte hade tid att hjälpa oss, och de hade ändå inte delar hemma. Det var en dyster stämning i bilen, och tystnaden ackompanjerades bara av lampans retfulla blinkande. Varje gång J gasade tändes den upp och  på tomgång släcktes den. För att spara det lilla batteri vi hade kvar stängde vi av AC:n; radion och ljuset. Solen gassade obarmhärtigt och trots nedhissade rutor var det fruktansvärt hett i kupén.

Efter en stund gav vi upp. Vi befann oss i Kungens kurva och hade slut på idéer och verkstäder att fråga. Det blev köttbullar på IKEA och mycket funderande. Till sist avgjorde J att det var bäst att göra jobbet själv. Vi åkte till Mekonomen och köpte rem och remspännare och inne på Jula köpte han ett verktygsset och arbetshandskar. Istället för en båttur i skärgården stod han med huvudet i motorrummet i 25-gradig värme på en parkering. Efter drygt en timma, mycket svett och möda var han klar. Vi packade in allt i bilen och höll tummarna. Tyvärr hjäpte bytet inte. Lampan blinkade fortfarande och J svor fula ramsor. Nu visste han att det måste vara generatorn som var kass.

Vi ringde till min svåger som varit bilmekaniker och han tipsade om att det fanns begagnade generatorer att köpa på bildemonteringar runt om stan. Tyvärr låg de alla en bit utanför Stockholm och vi visste fortfarande inte om vi skulle kunna nå fram innan batteriet skulle lägga av, men vi hade inget val. Det hade blivit sen eftermiddag när vi rullade ut mot Huddinge och ett industriområde en bit ut på landet. Vi drog en suck av lättnad när vi nådde fram, och en ännu större när vi såg att de stängde kl 17 och vi var där 16. 30. Vi fick vår generator som suttit i en Audi TT och nästa mekanikerjobb påbörjades.

Under hela vår dag hade jag haft kontakt med kusinen som väntade oss i Grisslehamn och avlagt rapport, men vi visste fortfarande inte om vi skulle kunna ta oss dit. När J var klar var klockan strax efter fem och industriområdet var helt öde. Han startade motorn och äntligen funkade det!

Minns ni att jag redan före vår avresa påpekat att det väste och pös från avgassystemet? Det ljudet hade under vår tripp blivit avsevärt värre och en granskning av flexslangen mellan motorn och avgasröret bekräftade det jag misstänkt; det var hål!

Men missljud kan man leva med så länge motorn går och det gjorde den nu. Lättade påbörjade vi färden norrut och strax efter sju ankom vi Grisslehamn och en härlig grillkväll. Det var så trevligt att vi satt uppe och pratade halva natten och dagen därpå promenerade vi runt byn innan vi påbörjade återresan till Göteborg. Allt gick bra och vi unnade oss ett stopp i Gränna där vi köpte ett gäng polkagrisar, och ännu ett stopp utanför Borås där vi fick té och macka hemma hos mamma och pappa.

Vi det här laget väsnades vårt fordon något fruktansvärt och lät mer som en gammal raggarbil med hela avgassystemet på svaj. När vi kom hem var det sent och vi skrattade något hejdlöst när vi försökte smyga oss upp för backen hemma. Som tur var, var de flesta grannarna bortresta.

Som om J inte fått nog av att leka bilmek fick han allt vackert fortsätta visa sina färdigheter. Ett par dagar senare bytte han slangen och fröken Seat återfick sin ljuva stämma.

Vår första del av semestern var till ända och nu stundade nästa äventyr: Tyskland!

Musjakt!

Härom natten vaknade jag av att katten vispade runt i köket, på ett synnerligen misstänkt sätt. Direkt förstod jag att hon åter igen burit in en av sina troféer, beviset på hennes förträfflighet som jägare. Jag kastade mig upp ur sängen och in i köket, lagom för att se hur vårt lilla rovdjur misslynt petade runt med tassen i hålrummet mellan den nya badrumsväggen och golvet.

Jag svor för mig själv när jag sjasade undan henne och själv försökte spana ner i sågspånet men utan att se något. Att ha en mus under golvet i köket var inte något jag hade tänkt mig, men då jag inte kunde göra mer just då, återgick jag till sängen och mitt sovande.

Morgonen därpå låg både J och jag på golvet och lös med ficklampa ner i hålet och krafsade runt sågspånet utan framgång. Katten som för länge sedan tappat intresset, tittade oförstående på oss när vi grälade på henne om oskicket att ta in levande byten i huset.

Dagen gick och på kvällen satt vi i soffan och såg på TV. Plötsligt spratt J till och pekade mot matsalen. Och där på golvet satt en liten mus och tittade på oss. Vi flög upp ur soffan och försökte jaga in den i ett hörn men den var snabb och pilade in i köket igen. Vi tjöt av förtret och hoppades att den inte skulle dyka ner i hålet igen. Jakten fortsatte. Vi drog ut kyl och frys och lös med ficklampan i alla små skrymslen och vrår men tji mus! Uppgivet återvände vi till soffan. En stund senare när J kom in i köket hade den lilla gynnaren vågat sig fram igen och den här gången lyckades vi fånga den under en plastburk när den sprang på fönsterbrädan.

Försiktigt bar vi ut den i trädgården och satte ner burken på marken. När vi lyfte på den satt musen helt stilla i ficklampans sken och kikade på oss med sina blanka små ögon. Sedan skuttade den snabbt därifrån.

Väderstyrd

"Om ett problem har en lösning, så är det inget problem, om det inte har en lösning kan man ändå bara skita i det!"

Dessa kloka ord har jag refererat till många gånger.

En enkel devis, men ack så svår att applicera i verkliga livet; Att inte låta saker, som man inte kan påverka, beröra en.

Väder är en sådan sak. Jag vet att jag är väderstyrd. Sol gör mig glad, tunga regnmoln och blåst gör mig nedstämd. Små skitsaker i sammanhanget. Jag lever och har en förhållandevis god hälsa, en underbar familj och vänner, en sambo som jag älskar och ett hus att bo i med en härlig grön trädgård att greja i. Jag har det bra. Bättre än många andra. Så varför blir jag så missmodig och låg när regnet öser ner och tunga skyar jagar över himlen? Varför vill jag bara dra täcket över huvudet och komma fram först när solen åter visar sig?

Det gör mig skamsen. Att inte ta vara på livet, utan gnälla över väder och vind. Respektlöst på något sätt... Nu ska jag gå ut och vara tacksam. Tacksam över att jag kan gå, och över att jag kan känna regnet på min kind. Att jag kan se och höra dropparna slå emot gatan. Att jag kan känna doften av svensk sommar.

Tack för det!

När chocken lagt sig...

Några dagar har passerat sedan dramat på gatan. Grannen är hemma igen och repar sig långsamt. Sex stygn i bakhuvudet, en brosk-skada i näsan, blåslagen i ansiktet och stel i kroppen. Hans fru och dotter mår inte heller så bra. Vi har träffats nästan varje dag och bara pratat. Processat det som hänt. Ältat om och om igen...
Polisen har ännu inte gripit någon, men enligt uppgift bevakar de flera adresser. Vi är på helspänn hela tiden. Spanar ner på gatan när främmande bilar passerar. Lyssnar efter motorljud från motarder. Funderar över hur allvarligt menade hoten var...
Någonstans försöker vi ändå återgå till vardagen. Se på TV, handla, laga mat, fortsätta renovera badrummet, men tankarna finns där hela tiden, snurrar runt som ett svart moln och lägger sig över våra sinnen.

Gjorde vi fel? Skulle vi ha agerat annorlunda? Var det värt det? Civilkurage kostar på, och ibland är priset för högt. Ilskan väller fram i vågor och snuddar vid hat. Varför kom inte polisen när vi ringde? Varför dröjde ambulansen? Varför har de fortfarande inte gripit någon?

Hur lång tid kommer passera innan vi känner trygghet igen?
Ingen vet...

Man misshandlad efter bråk om motorcykel

"En man blev vid femtiden på lördagseftermiddagen misshandlad av en yngling med en skruvmejsel. Upprinnelsen till bråket gällde en stulen motorcykel som färdades på gatan i hög hastighet. När mannen tillsammans med sina grannar stannade föraren uppstod bråk och en hotfull situation. Ynglingen lämnade då platsen som passagerare på en annan motorcykel och återkom en stund senare med fler personer. En av dem hotade mannen till livet, högg mot honom med en skruvmejsel och slog honom sedan i ansiktet. Mannen föll och började blöda kraftigt från näsa och huvud. Polis och ambulans kallades till platsen. Mannens familj som blev vittne till dramat chockades svårt."

Så kunde det ha stått i tidningen idag. För det var vad som hände igår på vår gata...

Vi hade kalas igår eftersom jag fyller år idag. Mina och J:s föräldrar, tillsammans med min syster och hennes dotter. Hela dagen och kvällen dessförinnan hade MC:n, en KTM, kört upp och ner för gatan i hög hastighet eftersom parken vid vändplatsen blivit ett tillhåll för ungdomar. På vår gata bor det många barn och flera av grannarna irriterade sig på buskörningen. Vår närmsta granne berättade att han ringt polisen flera gånger men att de inte kom...

Vi satt ute på balkongen och jag hörde höga röster från gatan. Jag gick ner tillsammans med svärmor och där nere stod J och hans pappa tillsammans med vår granne och hade stoppat MC:n som nu var i sällskap med ännu en hoj. Det var en aggressiv stämning och killen skrek att han skulle åka men eftersom hojen var stulen med uppbrutet tändningslås så förklarade vi att han fick gå därifrån. Han hotade oss flera gånger men till sist hoppade han upp bakom sin kompis och drog iväg ner för backen. Motorcykeln stod kvar och vi förstod att de nog skulle försöka ta den tillbaka. Vi körde undan den en bit för att den inte skulle stå mitt i gatan, men inte längre än att den var väl synlig.

Efter en kort stund hörde vi motorljud uppifrån parken. Fyra personer dök upp och en kille hade en skruvmejsel i handen som han viftade med. Alla skrek och de vrålade ut hotelser. Nu hade fler grannar kommit ut på gatan och blev vittne till hur killen först kastade en colaburk som missade målet och hur han sedan högg mot grannen med skruvmejseln. Han väjde undan och träffades då av en knytnävsslag som tog över näsan och sänkte honom. Jag stod snett bakom och såg hur han föll handlöst baklänges ner i asfalten. Jag kan ännu höra dunsen av hans bakhuvud och se hur blodet strömmade fram...

Alla skrek och flera försökte skydda honom mot killen. Gänget tog med sig motorcykeln och försvann från platsen. Situationen var kaotisk. Jag ringde efter polis och ambulans medan grannens fru och dotter skrek hysteriskt. Blodet rann nerför backen och jag kände paniken komma. Det var långa minuter innan de kom men då hade grannen återfått medvetandet. Tre polisbilar kom till sist och när ambulansen åkte iväg med vår granne påbörjade de förhören.

Vi var rädda... De hotade oss till livet och ingen vet vad de är kapabla till. I natt var vi extra noga med att låsa alla dörrar, men samtidigt gör det mig förbannad att någon ska få mig att känna mig osäker i mitt eget hem. Det här är mitt hus och ingen ska få inkräkta på min trygghet. Framför allt inte några osnutna sketungar, även om jag vet att de redan är förhärdade brottslingar. Men det här är VÅR gata, och ingen ska ta den ifrån oss!

Semesterminnen

Det är ett tag kvar för min del. Till semester och ledighet. Men den 21:a juli är det min tur att mentalt stämpla ut och stänga av jobbet för fyra fria veckor.

Vi har inte planerat så mycket. Det blir att fixa med badrummet och göra lite korta dagsutflykter, kanske med MC eller båt. Annars ska vi turista i Stockholm några dagar, och sedan avsluta vistelsen i norr med att hälsa på min kusin i Grisslehamn. Om det hinns med, tar vi bilen och drar söderut, till Tyskland. Jag vill så gärna se det igen. Och vad är det då hon vill se, undrar du nu... Jo, jag vill återvända till Harz.

När min syster och jag var små tillbringade vi många husvagns-somrar i Bad Harzsburg, en underbar liten medeltidsby nära Goslar, en mindre väldigt gammal stad med korsvirkeshus, slott och borgar och mängder av rosor!

Jag minns morgonen när det var dags för avfärd. Mamma och pappa hade packat bilen och husvagnen kvällen före, och vi blev väckta okristligt tidigt. Sömndrucket vacklade man ut med sin kudde under armen och hörde fåglarna sjunga sin gryningssång. Det var redan ljummet i luften, trots den tidiga timman och det doftade sommar och solvarm bil.

Vi klättrade in i baksätet och kivades en stund om var vi skulle sitta, men vanligtvis slutade det med att jag hamnade på golvet med min kudde och en filt. (Tidigt i livet fick jag erfara, att man med en syster som är nio år äldre, sällan vann så många strider... )

Vi hade i alla fall laddat upp med serietidningar, våra Sony Walkman med kassettband, inspelade från Tracks och Rakt Över Disc och jag hade plockat med mig en större del av min imponerande samling mjukisdjur. Kort sagt; vi var resklara.

Jag minns den spänning och förväntan som låg i luften på väg mot färjelägret där vi skulle åka båt, något som jag var väldigt glad åt! Tax-free-butiken, de enarmade banditerna, ljuden på bildäck och skräckblandad förtjusning när bogvisir eller portar äntligen öppnades och vi fick köra ur det bullriga mörkret och ner på fasta marken igen.

Jag minns inte hur länge vi körde, men jag minns lunchpauserna på rastplatser där den enkla husvagnsmenyn erbjöd makaroner och falukorv, eller soppa med smörgås, alternativt fiskpinnar med pulvermos. Riktigt ledsen blev man bara när den vidriga trekantiga burkskinkan i gelé med sparrisstuvning serverades.

När det blev dags för saft och kaffe-paus var det Nes-cafe som gällde, eller "Näs-kaffe". Till det var det Wafferkex med citron eller choklad, eller i värsta fall vidriga mandelkubbar. Hade man riktig tur fanns det kammarjunkare med kardemumma!

Mina semesterminnen är ljusa och fina. Det var en underbar tid fylld av många upplevelser och sevärdheter. Det var vackra miljöer och spännande äventyr. Ibland lite väl spännande...

Vi åkte linbana upp på bergstoppen Brocken, där legenden säger att häxorna bor, för det är Blåkulla. Mina föräldrar underblåste gärna den myten, och jag smög omkring och undrade vilka av tanterna som var häxor. Ett år hade de någon festlighet med riktiga häxor som jagade skrikande barn över gräset. I albumet hemma finns en bild på mig när jag klamrar mig fast runt mammas hals, livrädd för häxorna. Den ömma modern gapskrattar på bilden och försöker balansera sin dotter som egentligen passerat åldern då man blir buren.

 Men det var en härlig tid. Och jag är så glad över att ha så fina sommarminnen. Nu får jag och J samla nya minnen tillsammans.