Mer trädgård

Arbetet med trädgården fortskrider och i helgen firar vi Valborgsmäss genom att beställa ett lass finfin matjord och anlägga gräsmatta där vi i i höstas fyllde igen den äckliga trädgårdsdammen. Det gröna alg-slemmiga vattnet tömde jag och svärmor med gemensamma krafter ut, och istället fyllde vi hålet med sten och därpå ganska ansenliga mängder makadam.

Vid trädfällningen fylldes hela området med galet mycket stammar, ris och grenar, men även det är nu äntligen bortforslat. (Efter många timmars slit)

Runt dammen har jag planerat blommande buskar och klätterrosor som en fin inramning och nu fattas bara den gröna mjuka gräsmattan.

Nu ska bara resten av veden klyvas, och sedan väntar akuthjälp till den stackars häcken som för en tynande tillvaro. J gick lös på den med liv och lust vid röjningen av all vegetation som tagit över hela trädgården och det resulterade i en stympad och delvis svårt sargad gränsmarkering. Nedre delen av trädgården består av ren blålera och när den torkar har de stackars rötterna all möda i världen att leta sig ner igenom ett lager som nästan liknar betong. Nu ska de få lite mjuk gosig jord att växa och frodas i men det innebär att allt måste grävas upp och den nya jorden myllas ner.

Det är så sant som det är sagt: Den som har hus och trädgård saknar inte fritidssysselsättning...

Men det är värt allt slit för visst är det underbart att få komma hem och känna doften av körsbärsplommonträdet i full blom, se knopparna svälla på syrenen och höra koltrastarna flöjta. Här är ett smakprov av våren i vår trädgård

Dymmelonsdagen

Påskfriden är inledd. Stilla veckan är för min del en kort arbetsvecka, där skärtorsdagen är en halv arbetsdag, och således lämpar sig alldeles ypperligt för att ta ledigt på.
Det märks i trafiken att många har påsklov. Det är lite tunnare i köerna och ändå fler olyckor än vanligt.
Märkligt det där... De ovana bilförarna ska nödvändigtvis ut och beblanda sig med sta-borna och då går det illa. De flesta verkar vara stelopererade i nacken eftersom man konsekvent ger blanka katten i att vrida på huvudet och slänga en blick i "döda vinkeln". Användandet av blinkers verkar helt ha gått ur modet, och att väva ihop två filer enligt blixtlåsprincipen synes rent omöjligt utan häftiga inbromsningar, trängande och tutande.
Vilsna turister krypkör och läser skyltar samtidigt, varpå de till sist kommer på att de ligger i fel fil och kastar över fordonet i nästa. Att filerna delas av en heldragen linje verkar helt ointressant i sammanhanget.
Varje vägarbete kommer som en total överraskning trots omfattande skyltning en god stund i förväg, och slashasarna som sitter och sover när trafikljuset slår om till grönt, verkar ha kongress i stan eftersom de alla samlas i centrum...

I morgon tänker jag inte utsätta mig för det där. Möjligen tar jag bilen till handelsträdgården och köper lite mer blommor, i övrigt tänker jag tillbringa dagen i trädgården. Högarna med ris, kvistar och kapade stammar krymper långsamt och ambitionen är att allt ska vara väck efter påsk. Hoppas att vi kan återgå till vårt badrumsprojekt då. Jag är trött på att ha en toalettstol i köket...

Operation trädgård

Mitt i renoveringen av badrummet bestämde vi oss för att ta ner en stor och vildvuxen tall i trädgården. Det aktuella trädet var en tvåarmad best som stod mellan två luftburna telefonledningar varav den ena ledde in till grannens hus. Under blåsiga dagar kunde vi se hur den vajande kronan touchade ledningen på ett oroväckande sätt, Placerad på gränsen mellan oss och grannen kändes det inte optimalt att själv ge sig på den.

Min kära sambo, som är en sann optimist och med den sköna devisen: ingenting är omöjligt som mantra, ville givetvis själv gå loss på eländet med sin motorsåg men där satte den förnuftiga (och försiktiga) Helena stopp.

Det blev en arborist som fick åta sig uppdraget att i sektioner såga ner tallen. Det gick bra, men när den var nermonterad i mindre delar, uppskattade vi den nya ljusa utsikten såpass att vi genast kompletterade avverkningen med att själva ta ner en något mindre tall och två rangliga björkar.

Det blev väldigt bra, men efterarbetet har nu tagit en vecka. Hela föregående helg stod jag vid den inlånade trädgårdskvarnen och matade ner grenar, tallris, kottar och kvistar. Det kändes väldigt bra att höra maskinen tugga ner allt till grovt flis och se valsen jobba. När behållaren blev full tömde vi ner den i den tråkiga slänten där det mest växer kirskål och annat ogräs. Hoppas att de sura tallbarren kväver det.

Alla stora bitar av stammen ska nu kapas och sedan klyvas till lagom stora vedträn. Sedan ska allt staplas i vedbon och där ligga och torka i minst ett halvår. Därefter... är det bara resten kvar...

Renovering. Del 1

Så var processen igång. I helgen rev vi med gemensamma krafter ner väggen mellan köket och vår lilla toalett som så småningom ska bli ett snyggt och funktionellt badrum. Helkaklat med dusch-hörna, handdukstork, klinkers med golvvärme, sänkt tak med dimbara infällda spotar.

Men det känns tämligen avlägset just nu, när man i skam och mörker gör nummer två med endast en fasthäftad byggplast mellan toalett och köksbordet. Öppen planlösning mellan dass och kök känns ganska omysigt faktiskt...

Att riva en vägg och bygga upp igen en bit längre ut är lite trixigt. Särskilt i ett hus byggt 1947, när man så påhittigt arbetade under devisen; Man tager vad man haver. Ett flertal gånger fick vi oss små överraskningar till livs. Som när vi mödosamt arbetat oss igenom ett lager träpanel med bakelitremsor mellan, slitit loss bräda för bräda och kastat ut genom fönstret, och kom till lagret innanför. Bakom de spontade brädorna hade någon faktiskt bemödat sig med att isolera väggen. Med kutterspån...

Om ni visste hur mycket kutterspån det kan finnas i en vägg... Vi öste ur, hostade och sopade ner i svarta plastsäckar. Väntade en stund till dammet lade sig och fortsatte till nästa sektion. Till sist var allt borta, men i utrymmet mellan väggen och taket hittade vi mer kuriosa. I flera renoveringar, bland annat på 60 och 70-talen tätade man med tidningspapper och vi kunde dra fram remsa efter remsa med annonser och artiklar, bland annat om spionaffären Stig Wennerström. Till sist var hela väggen nere och vi började bryta upp golvbrädorna och blottade bjälklagret. Vi blev glatt överraskade när vi såg att det låg tätt och gott och väl lämpade sig för tyngden av en ny vägg. 60 extra centimeter gör att vårt nya fina badrum kommer att bli på hela 3,5 m2! Nu ska rören pluggas och den gräsliga tvättställskommoden bort, sedan ska det tunna lagret av betong hackas bort och plankorna friläggas. Med lite tur kan vi påbörja uppförandet av den nya väggen till helgen!

Kortknäpparen gör ingen fotograf!

Jag har en bekännelse jag måste få delge er.

- Jag fotar fortfarande analogt...!

- Phu, var det bara det, tänker ni nu, och förargas kanske en smula av min dramatiska inledning.

Men faktum är, att i den digitaliserade tid vi lever så är det inte riktigt OK att lämna in filmrullar och låta framkalla dem. Det är inte OK att kompisarna inte kan se fotot på en display direkt och ha synpunkter på huruvida det ska raderas eller ej.
Och det är framför allt inte OK att som jag, ha synpunkter på de som fotar hejvilt och låter avtryckaren på digitalkameran smattra som ett maskingevär.

För mig är fotografering en konstform. Det krävs både teknik och känsla för att få fram en perfekt bild. Att tänka i bilder och se motivet, samtidigt som man skalar bort allt annat oväsentligt runt omkring. En riktig fotograf är omsorgsfull och noggrann. Letar bra bilder istället för att chansa. En duktig fotograf är en person som lämnar in en rulle på 36 bilder och får ut 36 bra foton. Inga "uppe-i-himlen eller taket-kort" inga "klippa av fötter eller ben-kort" inga "för mycket/lite ljus-kort" För då är det just vad jag skrev: kort!

När jag pluggade till journalist hade vi en fotograf som föreläsare, eller bild-journalist som han hellre kallade sig. Han refererade till motiven som bilder, tagna av en fotograf. De glada amatörerna som i bästa fall fick fram en tredjedel av filmen kallade han för kortknäppare...
Ta kort kan vilket blåbär som helst göra, att fota, är förbehållet de som vet vad de gör.

Därför håller jag fast vid min kära kamera. En systemkamera, en Canon EOS 300 som var snuskigt dyr på sin tid men som aldrig har svikit mig. Mina bilder blir fantastiska. Kvaliteten är ypperlig och motiven brukar det heller inte vara några fel på. (Sa hon blygsamt...)

Så omodernt, tänker ni nu. Men jag slår vad om att ni sitter med säkert hundra bilder i era digitalkameror varav kanske tjugo är riktigt bra. Ni tar massor med kort för att ni vet att av tio dåliga så kan ni radera nio och ingen behöver någonsin få reda på vad som var brutto och netto.

Och där ligger de, för ni framkallar väl inte? Sätter in dem i pärmar som man kan bläddra i, och skriver en liten rad om var och när bilden är tagen? Nä! Ni knäpper kort, glada i hågen utan en tanke på den stress som ett fullt minneskort framkallar. (...)

Förbannelse över snön!

Lika intensivt som jag nyss hyllade solen, känner jag idag hat mot den vinande snön.
I vanlig ordning ämnade naturen skoja till det genom att överraska med ett av sina bakslag. Nyss var det sol och vårlikt, men det förbyttes snabbt i kyla, snö, regn och blåst. Det smutsiga blöta dominerar återigen, och som följd av det känner jag mig osedvanligt dyster till sinnes.
Vän av ordning lär väl fnysa och reflektera över att allt är som det ska. Det hör till, och varje år är det samma sak, men jag lider verkligen av det här.

Det är som att låta en svältande känna doften av en portion ljuvlig mat, och sedan fräckt rycka undan tallriken. Som att låta en tävlande ana segern och sedan lägga krokben just före målsnöret. Som att förvägra en stackars törstande några droppar vatten genom att hälla ut det på marken framför honom...
Jag vill bara gå hem och lägga mig. Dra täcket över huvudet och komma fram först när solen åter behagar visa sig.
Men jag gör som jag brukar. Biter ihop och står ut.

Älskade sol!

Välkommen tillbaka säger jag, du är omåttligt saknad, och min tillvaro kändes nästan outhärdligt grå innan du visade dig.

Dina ljumma livgivande strålar mot min kind gör mig varm i hela kroppen, och jag känner mig påtagligt lättare i sinnet när jag vet att du åter är hos oss.

I helgen var det vackert väder och våren kändes påtagligt nära. Vid min inspektionsrunda i trädgården fann jag att små spetsiga skott stack upp både här och där från de påskliljelökar som jag förhoppningsfullt petade ner i jorden sent i höstas.

Katten fick vårkänslor och smög njutningsfullt runt huset i jakt på nya byten. En skogsmus under köksbordet skvallrade om framgång i den frågan...

J backade ut motorcyklarna ur garaget och Kermit fick göra sin stämma hörd en stund. Friskt grön och skön sjöng han en vårsång. Tyvärr har vinterns ymniga gruspåläggning resulterat i att vår backe mer ser ut som en äkta grusväg. Jag avskyr att köra på grus!

Så våra vänner fick snällt bli återförda till vilan i garaget i väntan på mer sol, värme och sopning av gatan.