Och så går dagarna...

Lilla E är nu snart tre månader gammal och vi ser en klar förbättring på magfronten. Tidigt började vi ge henne Minifom, magdroppar som slår sönder stora luftbubblor i små bebismagar till mindre bubblor, och det tycks ha hjälpt.
Eller också är det så enkelt som att tremånaderskolik brukar försvinna efter just tre månader. Vissa kvällar är helt fria från magont, andra gråter lilla E hjärtskärande när attackerna sätter in. Turligt nog brukar det bara hålla i sig någon timma mellan kl 19-20 och sedan är det över.

Det är svårt att se någon som är så liten och hjälplös lida. Ungefär som att se ett djur ha ont. Man kan inte förklara att det går över, inte trösta eller få det onda att försvinna. Beskyddarinstinkten slår till med full kraft och det gör ont i mamma-hjärtat att se de förtvivlade ögonen, de fäktande armarna och benen och kinderna bli våta av tårar.

Lyckligtvis kommer hon själv inte att ha något minne av det, och förhoppningsvis heller inga men. Märkligt... All denna forskning och alla medicinska framsteg som har gjorts, och fortfarande kan ingen förklara varför spädbarn har ont i magen på kvällarna och ingen har heller kunnat finna någon bot.

Annars löper dagarna på för oss. En vanlig dag går fort, men är man hemma med en liten skrutta är det inte bara roligt. Tråkiga hushållssysslor som tvätt, disk och städning kräver sin tid. Matlagning för mamman och resor till affären för att handla. Sedan det roliga; promenader när vädret tillåter, och lekar fyllda av nonsensljud och förtjusta gurgel från lilla E. Visiter till vänner och bekanta, eller bara utflykter utan mål.

Lilla E är, förutom på kvällarna, en glad och nöjd bebis som sover tre gånger under dagen och nattas kl 21 på kvällen. Hon somnar själv i spjälsängen med dinglis-kaninen och ibland nappen. Sedan vaknar hon och knorrar för mat en, eller kanske två gånger på natten. När hennes pappa går upp för att åka till jobbet vaknar även lilla E och skiner som en sol. Helt klart en liten morgonmänniska.

Jag var rädd att det skulle kännas långsamt att vara föräldraledig, men nu kan jag konstatera att det går fort. Mycket fortare än man tror. Och dessutom är det inte alls så tokigt det här.

Länge leve kärleken!

Nyss hemkomna från bröllopet i Norge kan vi konstatera att kärleken blommar som aldrig förr. När min kusin och hans norska fästmö knöt äktenskapsband, hyllades deras kärlek inte bara med ord i vackra innerliga tal, utan besjöngs också av begåvade musiker.

I talen (som vi förstod till mestadel) nämndes hur de båda funnit varandra, och trots att få talare dristade sig till att ge några tips rörande ett långt och lyckligt äktenskap, lever en mening kvar i mitt minne lite extra:

- Det handlar om att välja rätt från början...

Och visst är det väl så, att man någonstans innerst inne känner så väl när det är rätt. Som två pusselbitar som passar ihop, och tillsammans blir en större helhet. När den man älskar också är ens bästa vän och förtrogna. Någon att dela glädje och sorg med. Någon att skänka tröst, och själv få det, när man är som mest sårbar. Någon att skratta tillsammans med, att planera och uppleva saker tillsammans. Att lyfta varandra och få den andre att växa och blomma. Någon att hålla fast vid intill döden skiljer de älskande åt. Jag hoppas så innerligt att alla som vill ska få uppleva det.
För störst av allt, är kärleken. (Och det, mina vänner var inte ord som den där Daniel kom på, de är långt äldre än så)

Incidentrapport från tvättstugan

För ett par månader sedan investerade vi i en ny tvättmaskin och dito torktumlare. Vår gamla Miele som J köpte begagnad var i och för sig fungerande, men av någon outgrundlig anledning tycktes tvätten komma ut om inte smutsigare så i alla fall dammigare än före tvättningen. J muttrade något om att den måste ha stått i ett stall och den tidigare ägaren tvättat hästtäcken i den.
Därom vet vi inget, men det var i alla fall läge att byta upp sig lagom till lilla E:s ankomst. Dammiga barnkläder ville vi undvika.

Det är en fröjd att tvätta i en ny, tyst och energisnål maskin med program för i stort sett allt som överhuvudtaget går att tvätta. Tyvärr har det omfattande tvättandet också fört med sig ett par små missar i hanteringen. Första gången det hände tvättade jag ett par nya mörkblå jeans tillsammans med svarta underkläder och, tyvärr även också J:s Björn Borg-kalsonger med vita detaljer på, en av lilla E:s pyamasar och ett av mina linnen, klarrött före tvätten; mer brunt efter. Pyamasen som var ljust lila blev vackert blå liksom de vita detaljerna i kalsongerna. Men men... Missöden kan inträffa och det var ingen katastrof.

Men så i eftermiddags gjorde jag det igen... Lilla E har fått en söt jeansklänning från en av sina kusiner och den tvättade jag tillsammans med en av J:s rutiga skjortor. Den var svart med vita detaljer...
Elände! tänker ni nu, men kära nån... En olycka händer så lätt, och turligt nog är just den skjortan den jag gillar minst i hans garderob. Hoppas att han delar den uppfattningen när han upptäcker det lilla missödet.
Vem vet, han kanske inte ens märker något. Om inte du säger något, så gör inte jag det heller...

Barn

Nu alla läsare, blir det ett blogginlägg som berör barn. Ni som inte är intresserade av små dreglande dvärgar kan således hoppa över dagens text. Jag vet nämligen precis hur det är att inte ha barn, inte vara intresserad av barn, och definitivt inte vilja ha några själv.

Jag var så bombsäker på att jag inte ville bidra till befolkningsökningen, att jag var känd i bekantskapskretsen som den som hatade barn. (Vilket inte var sant, men nog avskydde jag skrikiga små illbattingar i ganska stor utsträckning)

Varje gång jag befann mig i närheten av små människor som skrek, muttrade jag fula ord och mumlade något i stil med; "Håller du inte käften nu unge ska jag verkligen ge dig något att skrika över...". Hemskt jag vet, men sådan var jag.

Min inställning till barn ändrades först gradvis när min syster fick barn för fem år sedan. Hennes dotter var nämligen inte bara min systerdotter och därmed nära besläktad. Hon var också lugn, tyst, och ett i övrigt väldigt lätthanterligt barn. Så till den milda grad att jag längtade svårt efter henne när vi inte hade setts på några dagar. Vem hade kunnat tro det? Att jag någonsin skulle vilja gulla med en bebis, gunga henne på knät, leka med henne och sedan när hon blev äldre, ligga nervikt på golvet bland nallar och klossar och busa, kittla och leka kurragömma tills ungen kiknade av skratt.

Nu när jag själv fått barn har jag en lite mer nyanserad bild av skrikande småtroll, men jag kan inte säga att mitt tålamod utsträcker sig längre än till min egen dotter. "Mina barn och andras ungar" stämmer ganska väl in på min syn på barn.

Mitt eget småfolk är inte ens i närheten av det lugn som hennes kusin utstrålade som liten (och fortfarande gör) Lilla E är en skrikis, en kräkis och en liten vargunge som gärna äter jämt, dag som natt. Ett heltidsarbete för en hemmaförälder.

Som idag, då morgonen inleddes 06.30 med byte av sängkläder och dusch av mamman, efter en kaskadkräkning som fått flickan i Exorcisten att blekna.

Fula ord for genom mitt huvud när det hände. Men direkt efter, när jag torkade ansikte och hals på lilla E och drog av henne den genomblöta pyamasen, möttes våra blickar, och plötsligt spelade den lilla olyckan inte någon roll alls. Istället för att skrika, fyrade min älskade unge av ett strålande innerligt leende, och mammahjärtat blev sådär mjukt och blött.

Klädvånda

Vi är bjudna på två bröllop i höst. Båda i september och båda utomlands. Ett är i Norge och ett i Italien...

Kul! tänker ni nu och antar att jag darrar av iver och förväntan eftersom jag tidigare klagat på att jag bevistat minst tio begravningar och en handfull dop i mina dagar men bara två bröllop. Och visst är det roligt! I vanliga fall älskar jag att få klä upp mig riktigt fin, fixa en lite mer festlig frisyr, använda mina fina smycken och gå på fest.

Men efter den här graviditeten är det inte mycket som är sig likt... Jag ökade kopiösa 22 kg och har bara lyckats gå ner sex av dem. Jag kan fortfarande inte ha några av mina gamla byxor, inte ens mina baggy jeans som tidigare ändå suttit förhållandevis löst över rumpa, lår och midja. Kort sagt; jag känner mig skitful!

Så när inbjudningarna damp ner i brevlådan blandades glädje och förväntan med en dyster insikt. Jag hade definitivt ingenting att ha på mig, och hade heller inte minsta lust att handla något i en storlek som jag förhoppningsvis kommer att vara långt ifrån om några månader.

Dyster till sinnes påbörjade jag uppdraget, ivrigt påhejad av J.
Många affärsrundor, sju sorger och åtta bedrövelser senare kan jag nu rapportera att jag har införskaffat en klänning för ändamålen. (Båda två)

Den är färggrann, i blågrönt med rosa, lila och orange blommor, och lite för kort för att jag ska vara helt bekväm. Dessutom har den en urringning som absolut inte lämnar något åt fantasin. Just det senare fick mig att raskt införskaffa ett linne i samma färgton som klänningstyget för min egen och anständighetens skull. J tyckte inte alls att det var nödvändigt men på den punkten har han helt fel.

En del av mina överskottskilon sitter tyvärr också på överarmarna och för att skyla dem bad jag min mor att sy en sjal till mig. Tillsammans jagade vi tyger en regnig (!) dag i Borås och fick tag i ett sidentyg i samma violetta nyans som några av blommorna i klänningen.

Min snälla mamma sydde enligt mina instruktioner, men när jag skulle prova skapelsen som blivit så fin i mitt huvud, såg det helt galet ut! Tyget var för tjockt och eftersom det var sytt dubbelt och väldigt brett så såg det ut som att jag lindat in mig i en lila presenning. Färgen som sett så bra ut i affären var också fel. Besviket förkastade jag sjalen och lämnade över till min ömma moder att leta upp ett nytt bättre tyg och sy en ny, något mindre och lättare variant.

Nu kommer nästa projekt; att hitta skor och väska som passar och det är mycket roligare! (Även om J med bestämdhet hävdar att det är fullständigt omöjligt att jag inte redan äger ett par skor som jag skulle kunna ha till min klänning. Även här har vi delade meningar, och givetvis har han helt fel...)

Konsten att få något gjort

Det är bara att erkänna. Jag hade inte fattat ett dyft. 

När min syster fick barn beklagade hon sig ibland över att hon inte längre hann med något. Att allt, från och med dotterns födelse, nu tog nästan dubbelt så lång tid. Jag tyckte det verkade konstigt eftersom barnet ändå sov en ganska stor del av dygnet. 

Förlåt mig min dumhet, alla föräldrar, men nu förstår jag... 

En bra dag med lilla E hinner jag duscha i fred utan att ungen ligger och gallskriker, jag hinner utföra andra toalettbestyr utan att i panik avbryta verksamheten och rusa ut för att dämpa vrålen. En bra dag kan jag tömma diskmaskinen och fylla den på nytt, jag hinner hänga tvätten som legat i maskinen i två dagar och fylla den med en ny omgång nerspydda babykläder. Jag kan till och med äta utan att ha barnet på armen och därmed undvika att spilla mat både på mig själv och på lilla E. 

En bra dag kan vi åka till affären utan att bilresan blir en svettig och högljudd upplevelse både för mor och barn. Vi kan gå en lång promenad, och istället för att skrika av hunger redan efter ett par timmar trots tillägg, är lillan nöjd och glad. En bra dag behöver vi inte byta kläder mer än en gång efter utbrott med kaskadkräkningar.

Så kan det vara en bra dag... 

Men det är bara att anpassa sig. Det går upp och det går ner. Vissa dagar är ok, andra riktigt bra och någon enstaka gång har vi en riktig skitdag! 

Men sånt är livet. Tiden som supereffektiv och lätt pedantisk ung kvinna är till ända, och har nu förbytts i moderskapets kamp för att få tiden att räcka till. Nu är jag morsan som resignerat överser med obäddade sängar, kaffefläckar på bordet, och dammråttor som svävar ut över parketten, och allt till förmån för en liten tjej med de blåaste ögon och underbara runda kinder. Med ett våldsamt skrikförråd...

Tokiga djurvänner...

Som den den frekvente läsaren kanske har förstått vid det här laget, så består vår familj av två djurvänner av stora mått. Så stora att vi faktiskt ibland sätter krokben för oss själva i vår iver att värna våra små pälsiga vänner. Följande episod fick min mor att explodera av skratt och tycka att vi är mer än lovligt korkade. (Vilket måhända är sant, men inte hör till saken)

Som ni vet har vi lite problem med de små gnagare som vår kära huskatt glad i hågen bär in och sedan tappar bort innan hon har hunnit leka ihjäl dem. För ett par veckor sedan förstod vi att vi nog bedrev mushotell under golvet i köket. Vi var bekymrade... På nätterna hörde vi hur de små pälsmonstren kilade runt i väggen mellan köket och badrummet och vi vågade inte ens tänka på hur smaskiga elkablarna föreföll dem.

Kort sagt; något måste göras! En musfälla måste inhandlas, det var vi rörande överens om, men en inte en sådär elak sak som med en smäll tar en liten mus av daga. Inte ville vi orsaka varken död eller lidande, inte ens för en liten skogsmus som äter upp delar av vårt hus.

På vår lokala bygghandel hittade vi den; en burfälla som på ett fiffigt sätt lurar in gnagaren och som sedan slår igen när musen kommer åt en spärr.

Glada i hågen betade vi den med en bit mariekex men tyckte det var konstigt hur fällan var konstruerad. För att den skulle gå igen var musen tvungen att springa rakt på spärren, eller snarare backa på den, och vi funderade över oddsen för att det skulle hända. Som vi befarat uteblev fångsten men däremot gick det utmärkt att kila in i fällan och hämta med sig mariekexet.

Vi hade nu gått från att upplåta husrum till att dessutom bedriva take-away-restaurang...  Förgrymmad betade jag fällan igen, den här gången med knäckebröd men si det föll dem inte på läppen. Fällan förblev tom och knäckebrödet låg kvar. Jag tyckte mig nästan höra hur de små djuren fnös åt knäckebrödsbiten.

När vi nästan var på väg att ge upp kom J på hur fällan egentligen var tänkt att användas. Man skulle givetvis fästa betet på den lilla spärren! När musen försökte ta maten, skulle den lösa ut mekanismen  och fastna i buren. Vi hade roligt en bra stund åt våra tidigare misslyckade försök men nu jäklar! Vi betade fällan på nytt, den här gången med ost som fastnade bra på metallpiggen och sedan gick vi och lade oss.

Vid sextiden på morgonen efter att jag ammat lilla E hörde jag fällan slå igen med en smäll tätt följt av ett fasligt skramlande. Jag smög upp och kunde skrockande konstatera att det blivit jackpot! I den lilla buren satt en ganska bastant krabat och försökte gräva sig ut genom gallret.

Nöjd med fångsten lyfte jag upp fällan och tassade ut i trädgården i morgonrock. I utkanten av trädgården lyfte jag upp burdörren och släppte ut vår objudne gäst som snabbt kilade in under några stenar. Inne i köket gillrade jag fällan igen och sedan gick jag och lade mig, mycket belåten över hur episoden avlöpt.