Ni som känner mig vet att jag inte är sådär rasande stormförtjust i att laga mat... Faktum är att jag nog skulle vara villig att betala en hel del för att någon annan skulle ta över kökstjänsten. Jag blir så glad när någon bjuder mig på middag för det löser så mycket av mina mat-bekymmer.
- Men guuu, så sniket, tänker ni nu. Hur kan hon med!!??
Men lugn! Även om jag gillar mat så är det prio två i dessa sammanhang. Ännu viktigare är förstås att under trevliga former få umgås med den eller de som bjuder, dvs familj och vänner.
För det mesta lagar jag faktiskt mat ändå på helgen, under mycket suck och stön, men någon enstaka gång, sådär tre gånger om året hemfaller jag åt snabbmat. I fredags var ett sådant tillfälle. Jag orkade inte vara kreativ och komma på någon snitsig middagsrätt. Jag orkade inte åka iväg och handla och jag orkade definitivt inte ställa mig vid spisen. Det fick bli pizza.
Min lokala pizzeria heter Silverkråkan och bakar enligt min mening de bästa kebab-pizzorna i hela stada! Här skaver man inte av slamsor av ett ihoppressat läskigt roadkill på en rulle, här använder man riktig karré. Luftiga bottnar, mycket topping och en hel del kärlek! Dessutom är de så himla trevliga! (Pizzabagarna, inte pizzorna) Småpratar lite, önskar trevlig helg. Det där lilla extra som gör en så glad. Det blev en god fredag i soffan med en god pizza i gott sällskap. Sämre kan man ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar